Glasyr

Glasyrens värld

Kakel och klinker pryder väggar och golv i så gott som varje svenskt hem. Men hur får en keramisk platta sin unika färg och karaktär? Vi följer med i jakten på den perfekta glasyren.

InläggMall_4_stå_1_HansOlof_Nilsson

Hans-Olof Nilsson, konsult och färgexpert på Porslinsfabriken i Lidköping.

Hans-Olof Nilsson håller upp två små glaserade kakelplattor framför sig. Den ena ljust svartbrun, den andra lätt grön.
– Här ser ni två svarta färgkroppar som vid låg inblandning, runt två procent, ger olika toner på grund av olika uppbyggda färgkroppar, säger han. Att hitta rätt nyans är kanske fortfarande en kakeltillverkares största utmaning. Det går inte att garantera exakt vilken nyans du får, det måste kunden vara införstådd med, förklarar Hans-Olof Nilsson som är konsult och färgexpert på Porslinsfabriken i Lidköping.

Glaseringen är en fascinerande process. Efter att lerplattorna pressats ihop i en kakelpress och stenplattorna gjutits i form fortsätter vi längre in i lokalen. Där utförs det verkliga hantverket. Där skapas och återskapas glasyr som både ska färga nya plattor och efterlikna befintliga nyanser.
– Även om man tillverkar en produkt löpande med en viss färgnyans så kommer den att skifta något i färg. Det kan bland annat handla om skiktets tjocklek. Samma färgpigment kan också ha varierande ton vid olika leveranser vilket gör det ännu svårare, förklarar Hans-Olof Nilsson.

”Det går inte att garantera exakt nyans”.

När man ska få fram en så identisk version av en existerande kakelplatta som möjligt används en dosa som läser av färger, en färgspektrofotometer. Den ger dig tre olika värden: L-värdet är förhållandet mellan vitt och svart, A-värdet förhållandet mellan grönt och magenta och B-värdet förhållandet mellan blått och gult. Sen matchas färgen i det här fallet mot en Excel-databas där hundratals sifferkombinationer motsvarar lika många färgnyanser. Den nyans som ligger närmast används som utgångspunkt. Med hjälp av L-, A- och B-värdena kan han sedan lägga till färg för att komma så nära ”målet” som möjligt. Ett laboratorium med matematik, erfarenhet och en nypa magi i rätt symbios.

InläggMall_4_stå_1_glasyr_fog

Plattorna glaseras sedan för hand eller läggs i en sprejmaskin innan de förs längre in i fabriken.

Glasyren består till största delen av kvarts. För att få den att smälta tillsätts ett flussmedel; vanligen fältspat, krita och dolomit som sänker glasyrens smältpunkt. För att få en lergodsglasyr att smälta behöver man använda kraftigare flussmedel exempelvis zinkoxid och bortrioxid. På äldre gods användes bly i glasyren men det är ovanligt idag. Slutligen adderas den speciella glasyrfärgen, färgkroppen, som hämtas från tillverkare runt om i Europa.

Varje färgkropp har en unik kemisk förening som ger en viss nyans. Kobolt blir blå, en blandning av krom, kalcium och kisel ger en grön nyans och gul kräver exempelvis tenn och vanadin. Den riktigt röda färgen är svårast eftersom dess kemiska förening kadmiumselenid inte tål högre temperaturer än 900 grader och för att den ska tåla högre temperatur har färgtillverkarna lärt sig att kapsla in den i kristaller av zirkonsilikat. Trots det tenderar den att bli porig vid bränning. Färgkropparna tillsätts i en viss procent, vanligast är fem procent, men ibland 10-15 procent, beroende på vilken styrka och transparens kakel- eller klinkerplattan ska ha.
– Glasyren och grundmaterialet tillsammans bestämmer temperaturen du bränner i, säger Hans-Olof Nilsson.

Plattorna glaseras sedan för hand eller läggs i en sprejmaskin innan de förs längre in i fabriken. Där vilar de stora gasol- och elugnarna. Den röda gasolugnen liknar mest en modern container. Elugnarna ser mer erfarna ut, tatuerade av hundratals bränningar. Det är under de 48 timmarna i 1 000-1 300 grader som glasyren går från nära färglös till sprakande levande och det är också efter bränningen som svaret kommer – har den nya plattan fått samma ton som originalet?
– Det är ”trial and error” hela tiden, förklarar Hans-Olof som kan behöva tio försök innan han blir nöjd.

”Alla plattor får alldeles egna unika detaljer och toner”.

Glasyrprocessen är ett hantverk in i minsta detalj. Inte en platta blir den andra helt lik. Alla plattor får alldeles egna unika detaljer och toner. På ungefär en arbetsvecka förvandlas lera och stengods till färgsprakande kakel- och klinkerplattor. Om en platta skadas längs vägen kan man antingen laga den efter glasering men innan bränning genom att spreja eller pensla ett nytt lager. Eller så bättras den efter bränning på samma sätt eller genom att doppa ny färg i små hål – nålstygn – som bildats under bränningen. Sedan bränns plattan igen. Vita och transparenta färger är lättare att bättra medan färgat kakel är svårare eftersom det ofta blir olika tjocka skikt och därmed olika nyanser.

I fabriken ligger idag många turkosa kakelplattor i fem olika nyanser. Hötorgets tunnelbanestation i Stockholm ska få sig ett rejält ansiktslyft. En pelare har redan klätts med kakelplattor härifrån och nu ska resten av den övre hallen på Hötorget ömsa skinn.
– Det kommer att bli vackert, säger Göran Fogelström som glaserat plattorna.

Hans-Olof Nilsson har en desto tuffare uppgift framför sig. Han ska försöka nyproducera plattor som ska likna original som nötts i åratal. Chansering kallas det när plattor påverkas av väder och vind och det är bland det svåraste en kakelmästare kan ta sig an.
– Det går att komma nära färgmässigt, men den slitna ytan är otroligt svår att återskapa. Då får man starta med en matt grundglasyr, pustar Hans-Olof Nilsson.

Text: Andreas Björkman Foto: Anders Roth

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera