Astrid Sylwan

Melodiskt flöde

Keramik lever sitt eget liv – ett spännande och utmanande sådant. Faktum som kakelprisvinnaren och konstnären Astrid Sylwan förhåller sig ödmjukt och snarast lustfyllt till.

Astrid Sylwan


Ålder: 43 år.
Bor: Södermalm.
Familj: Två döttrar, tre bonusbarn och Staffan Bengtsson (tv-producent).
Intressen: Ridning och trädgård.
Senast sedda film: Dagarnas skum.
Reser helst till: England, där jag delvis växte upp.
Priser: Stora kakelpriset (BKR) 2011 och Trafikverkets arkitekturpris 2013.

Det finns konstnärer som ser sitt yrke som ett magiskt kall. Det finns konstnärer som i motvind kämpar i sitt anletes svett. Och så finns det konstnärer som ser till att skapa flow genom att ständigt bara fortsätta att jobba.
– Efter att ha målat i 25 år har jag idag en erfarenhet som skapar trygghet. Jag vet att bara jag ser till att jobba så kommer mitt arbete att flöda och fungera. För mig är flow något jag själv skapar förutsättningarna för och när det uppstår upplever jag absolut att jag är en del av något större än mig själv. Varför skulle man annars stå och tillbringa sitt liv i ensamhet framför ett staffli eller keramiskt konstverk, undrar Astrid Sylwan med ett varmt leende

Hon är konstnären som, förutom måleriet, ofta väljer keramik som arbetsmaterial. Prisbelönt av Byggkeramikrådet för det kakelklädda resecentret i Umeå och flitigt anlitad för offentliga utsmyckningar där hon ofta jobbar med keramik i olika former.

När visste du att det var konstnär du ville bli?
– Det har jag alltid vetat men vågade inte satsa ordentligt förrän i 20-årsåldern. En vändpunkt skedde vid en Per Kirkeby-utställning på Moderna Museet. Då kände jag att det finns inga alternativ – det här måste jag göra. Sedan tog det jättelång tid att komma in på en konstskola. Jag studerade vid förberedande skolor i många år och jobbade parallellt som servitris, städare och inom vården, vilket har gett mig stor ödmjukhet inför människor som sliter och släpar. Som 29-åring började jag på Konstfack och jag var 34 år när jag gick ut. Men efter det gick det fort och jag har haft privilegiet att kunna jobba med min konst sedan dess. Jag har haft turen att träffa på rätt människor och utsmyckningsuppdragen har hjälpt mig att få en stabilitet i ekonomi och tillvaro. Dessutom har jag ett bra galleri, Andersson och Sandström, som finns i både Umeå och Stockholm.

InläggMall_3_Astrid_Sywan

Kärleken är en viktig drivkraft i livet för Astrid Sylwan. Vare sig det handlar om man, barn, vänner eller katt.

Hur ser du på ditt skapande?
– Eftersom det tog så lång tid innan jag kom in på en konstskola inser jag att jag kanske inte har den största naturliga begåvningen utan den har jag arbetat mig till. Det sägs ju att det tar 10 000 timmar att bli excellent, och jag har jobbat mig till min kompetens. Inget har kommit gratis utan genom ren envishet, nu har jag målat på heltid i 25 år och då övar man upp något till slut.

Du har fått Stora kakelpriset av Byggkeramikrådet för resecentrum i Umeå, skapat kakelverk i skulpturparken i Umeå och till Sveriges Allmänna Konstförening gjort 100 mycket uppskattade keramiska plattor. Varför blev det just keramik?
– Keramiken är rolig för att den håller i all tid. Den är levande och färgerna påverkas inte av ljuset eller tiden, som annan konst gör. Kakel är tåligt mot graffiti och mot de flesta typer av slag och slitage. Till skillnad mot en målning, som du lämnar över till någon annan att hänga, känns det tryggt med kakel där jag själv styr miljön. Det blir som att jag kommer in i mitt eget universum, min egen scen. På resecentret ska det kännas roligt att vara och där finns en bra energi. Här jobbade jag mycket med att föra ner ljuset, så att det känns varmt och soligt året runt.

Lera online 2.0 1280x720

Resecentrum i Umeå är en succé som gav Astrid Sylwan BKRs stora Kakelpris.


Vilka är kaklets största fördelar och nackdelar?
– Att det är tåligt, tidlöst och fascinerande hur mycket liv glasyren har i sig. Den har så många olika uttryck, till exempel när det blir grovkornigt, vilket många skulle se som ett misslyckande men som jag uppskattar mycket. Du kan pensla på kakel tjockt eller tunt, använda glasyrer med metalltoner som skimrar, eller sådana som är matt-tunga. Du kan jobba inte bara med färgerna utan med textur och uttrycket i materialet. Begränsningarna är färgskalan. Men de gjorde ett hästjobb på Porslinsfabriken i Lidköping där Kent Ericsson jobbade dag och natt med att få fram rätt färger i glasyren till ”Rumble and Roam” för resecentret i Umeå.

”En rolig aspekt med keramiken är att flera yrkesgrupper är involverade och jag hamnar i ett sammanhang”.

Beskriv den keramiska arbetsprocessen?
– En rolig aspekt med keramiken är att flera yrkesgrupper är involverade och jag hamnar i ett sammanhang. Bara det att jag då får ha fikakompisar är ju något helt annorlunda mot att stå ensam i ateljén. Och att befinna sig i ett sammanhang är ett djupt mänskligt behov. Ofta sker arbetet i samspel med till exempel medarbetarna vid Porslinsfabriken i Lidköping samt arkitekter och beställare. Det innebär en inspirerande process där vi tillsammans utmanas av materialets begränsningar och möjligheter. Om det är prestigefritt vill säga, vilket kan stoppas när något led i kedjan ”bevakar sitt område” snarare än ser till helheten …

InläggMall_Astrid_Sywan_kakel

25 år av ständigt skapande i olika material ger bred palett.

Vilka är dina drivkrafter? Skiljer sig dessa mellan beställda uppdrag och när du skapar fritt?
– Generellt drivs jag av en stark lust att skapa, och där finns det ju absolut en känsla av att vara med i något större än mig själv. Vad gäller beställda verk till offentlig miljö måste jag noggrant ta in vem som ska se det. Till exempel krävde en utsmyckning på Rättspsykiatriska att jag fick gå en kurs i hur människor med olika diagnoser kan uppfatta former och färger. Det styrda i uppdragen är ganska befriande ibland, eftersom du i ateljén inte har någonting att hålla dig i inför den helt vita duken. Och sedan när du ställer ut är du ju helt ensam i denna utsatta position och kan aldrig gömma dig bakom någon annan. Man läser ju in sitt liv i konsten och målningarna är lite som dagboksanteckningar. Nu har jag en period i balans men min senaste utställning ”Esperanza” (hoppet) för två år sedan var en livskrisutställning där jag bearbetade allt i livet som då snurrade.

Vad i livet inspirerar dig?
– I mitt måleri är det måleriet själv som inspirerar mig mest. Då ger den ena målningen den andra och jag provar mig fram med olika alternativ. Det låter kanske egoistiskt att jag i konsten faktiskt får den största inspirationen från mitt eget arbete men man håller på och fixar och trixar hela tiden med olika intryck av bland annat ljus och natur. Jag har alltid tre fyra målningar på gång samtidigt och känner aldrig att jag är färdig utan ständigt på väg mot nästa, vilket är befriande vad gäller prestationsångest. Detta upplägg hjälper mig att ta en risk och våga pressa gränserna, det blir inte roligt om man inte går utanför sin förmåga. Sen är ju kärlek en viktig drivkraft i livet. Vare sig det handlar om Staffan, barnen, katten eller vännerna så är det med kärleken på samma sätt som med konsten. Ibland är allting njutbart glasklart och ibland kladdar allting ihop sig.

Vilken konstnär beundrar du?
– Per Kirkeby (samtida dansk målare och skulptör).

Har du ett drömprojekt för keramik?
– Jag har alltid velat göra något på en tunnelbanestation, för jag tycker kakel är perfekt i dessa sammanhang och har en så fin tradition från gamla tågstationer. Till min stora glädje blir det av 2017 på nya citybanans station Stockholm City.

Text: Margita Ingwall Foto: Kristofer Samuelsson

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera