Bo Madestrand

En kulturskatt som väntar på att återupptäckas

På senare tid har Stockholms tunnelbana blivit internationellt uppmärksammad för sina konstnärliga utsmyckningar. Miljöer som blivit så gott som osynliga för oss själva lyfts upp som föredömliga exempel på hur konst kan integreras i det offentliga rummet.

Så sent som i oktober 2015 skrev exempelvis engelska The Guardian storögt om konstskatten i Stockholms underjord: ”Tunnelbanan är som en lång resa genom fem decenniers europeisk konsthistoria.”

En av de mest kända gestaltningarna i tunnelbanan är Siri Derkerts pacifistiska och feministiska graffitikonst på Östermalmstorgs betongväggar – en medveten provokation mitt i borgerlighetens hjärta. Mindre känt är kanske att keramikern Karin Björquist, som bland annat formgivit Nobelservisen, har gestaltat såväl Mariatorgets tunnelbanestation som flera andra offentliga miljöer i Stockholm. Till Mariatorget skapade Björquist i samarbete med arkitekten Kjell Abramson år 1964 en böljande vägg av stående keramikstavar i en gulbrun lasyr. Femton år senare kompletterades verket med en keramisk vägg med lätt abstraherade former ur växtriket. Tillsammans ger de laserade lerväggarna stationen en varm, ombonad känsla, vardaglig, men ändå inbjudande.

Samma ideal går igen i de monumentala väggar som Björquist skapade på uppdrag av SKF i Göteborg ett par år senare. Här har keramiken fått ett knottrigt mönster av upphöjda halvglober, behandlade med en matt glasyr som Karin Björquist utvecklade i samarbete med sin tidigare lärare på Konstfack, Edgar Böckman. Hon har själv beskrivit glasyren som ”en hud på leran”. Vid sidan av uppdragen i eget namn arbetade Karin Björquist även som konsult och hantverkare vid andra konstnärliga keramiska projekt, som exempelvis Sivert Lindbloms och Ulrik Samuelsons gestaltning av Riksbankens badanläggning vid Brunkebergs torg i Stockholm eller återuppbyggnaden av Sturebadet, där den gamla fondväggen av fajans skadats vid en brand i mitten av 90-talet.

Ett annat av hennes projekt, en stengodsrelief på en pelare utanför domkyrkoförvaltningens förbundshus vid Olof Palmes gata i Stockholm, hamnade indirekt i nyhetsflödet i december 2012, när en självmordsbombare av misstag sprängde sin bil i kvarteret. Delar av pelaren är fortfarande täckta av sot efter attacken. Även om Stockholm inte kan konkurrera med de uttrycksfulla kakelfasaderna i städer som Lissabon, finns det flera goda exempel på hur keramiska fasader, konstverk och andra utsmyckningar i lera bidrar till att göra staden mer organisk och levande. Ofta är det som sagt Karin Björquist som stått för gestaltningen, men även flera andra av våra främsta keramiker, som Stig Lindberg och Signe Persson-Melin, har skapat ett antal offentliga verk.

Text: Bo Madestrand
Bo Madestrand är chefredaktör för tidningen Form och syns förutom det ofta som kulturskribent på Dagens Nyheter.

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera