Gröna moskén i Bursa

Turkiets keramiska historia

Gröna moskén i Bursa berättar Turkiets keramiska historia. Här möts traditioner och hantverkskunnande från en mängd olika kulturer i en magnifik byggnad.

I en och samma moské får man uppleva kakelmosaik, cuerda seca, hexagonformade och triangulära kakelplattor – med och utan guldornament. Gröna moskén, eller Yesil camii på turkiska, är byggd år 1419, men nästan hundra år tidigare, 1326, erövrade osmanerna Bursa och gjorde staden till huvudstad. Bursa, Brusa eller Prussa ligger tio mil söder om Istanbul, i Anatolien, och hade tidigare styrts av bysantinska härskare. Staden är byggd på en kulle vid berget Uludag och har genom tiderna uppfattats som en grön stad. Staden blomstrade och trädgårdar med fontäner och porlande källor anlades under bysantinsk tid. Vatten och grönska definierar paradiset i den islamiska religionen och för osmanerna, som hade stridit i öknen, blev grönskan och de strilande fontänerna ett återskapat paradis.

InläggMall-gröna-moskén-1

Gröna moskén i Bursa.

Modkén i Bursa består av två stora kupolklädda rum. Det första med en fontän placerad mitt under kupolen, det andra med mihraben, den nisch som visar böneriktningen, i blickfånget. Runt dessa två huvudrum är sex mindre rum placerade. Till vänster om det första kupolrummet finns ett litet rum där golvet är upphöjt tre trappsteg, i linje med tidigosmansk byggstil. Rummet är troligen skapat för härskare och regenter på besök. I rummet finns en nisch med förbindelse till entrén.Det lilla rummet är mörkt, och nischen eller burspråket än mörkare. I nischens tak finns en utsmyckning i keramik. På grund av det dova ljuset är den omöjlig att se. Besökaren måste helt enkelt känna till den. Med handen kan man känna de uthuggna bitarna, små och välformade kakelbitar tätt sammanfogade med murbruk. Lyser man med en ficklampa framträder blommor och bladmönster i vitt, grönt och gult, med inslag av rött och invävt i blå nyanser. De utsirade blommönstren slingrar sig över taket, det är sannolikt en tolkning av paradiset. Tekniken kallas kakelmosaik och innebär att kakelbitarna huggs ut i de former och färger som kakelmästaren bestämt. Bitarna fogas sedan samman till hela bildmönster. Tekniken, en följd av persisk kakeltradition, går att spåra till seldjukerna på 1100-talet och utvecklades i den turkiska staden Konya seklet därefter. Den är framtagen dels för att smycka rundade ytor, så att kaklet kan följa pelare och de tredimensionella stalaktitformerna hos muqarnas, och dels för att varje kakelbit ska vara möjlig att bränna i rätt temperatur och tidslängd.

I den guldljusskimrande mihraben finner vi nästa teknik, cuerda seca. Det är en fortsättning, och samtidigt en förenkling, av kakelmosaiken. Tekniken innebär att mönstrets konturlinjer målas i en blandning av mangan, koppar och ister – som en tråd – för att förhindra att glasyrfärgerna flyter ihop vid bränningen. På så sätt kunde kakelplattorna tillverkas större och innehålla fler färger och mönster, till skillnad från att varje utskuren mönsterdel bar sin egen färg och form. Följden blev att alla färger brändes lika länge och i samma ugnstemperatur. Det innebar i sin tur att kulörerna inte fick sin ultimata bränntid utan förlorade i lyskraft. På så sätt sparade man tid och fick möjlighet att skapa ett överdåd av utsmyckning. På en övre våning i sultanens loge återfinns tekniken i form av stjärnmönster och blomsterornament.

InläggMall-4-gröna-moskén-turkiet

Guldornament på kakelplattor.

Förutom i dessa två tekniker är väggarna i moskén klädda, från golv och några meter upp, av hexagonformade och triangulära kakelplattor. Plattorna är mellanblå eller mörkt azurblå. Ugnsbränningen har gjort att de har liv i ytan och skiftar i ton, istället för att vara helt enfärgade. En ytterst smal fog mellan plattorna ger på avstånd intrycket av en hel enhetlig vägg. Beroende på ljusinfall och betraktarens placering i rummet pendlar kakelmönstret vid närmare avstånd mellan att uppfattas som hexagoner och trianglar, eller till och med som stjärnor. Väggar och dörrhål inramas av bårder i kakel med mönster som fortsätter från platta till platta. I ett av rummen har de mörka plattorna screentryckta eller stencilerade guldornament. Denna förgyllning är ursprungligen resultatet av en iransk teknik från Kashan. Ornamenten i form av guldklot uppfattas som svävande framför den blanka kakelväggen. Väggarna växlar från två- till tredimensionalitet.


Hur kommer det
sig att alla dessa tekniker möts i Bursa under samma tid? I sultanens loge finns inskriptionen att moskéns dekorationer är utförda av Nakkas Ali och Tabriz-mästarna. Nakkas Ali var en hantverkare, född i Bursa, som år 1402 skickades till Samarkand och Tabriz för att lära nya kakeltekniker. I båda städerna fanns ett erkänt hantverkskunnande. Tusentals konstnärer och hantverkare från Persien, Syrien och Anatolien möttes och arbetade tillsammans i de två städerna. När Nakkas Ali återvände till Bursa efter osmanernas övertagande, fick han uppgiften att leda arbetet med utsmyckningen i Gröna moskén. Tack vare kulturutbytet och intresset för nya tekniker nådde den rika utsmyckningen Bursa. Här sker också en övergång från den seldjukiska turkosblå-svart-vita färgskalan till en som innefattar gula, gröna och rödorange nyanser. Interiören består som vi sett framför allt av blått kakel, men det var exteriören som gav moskén dess namn. Den osmanske resenären Evliya Çelebi nämner i en text från 1600-talet – alltså före den förödande jordbävningen 1855 – att kupolen och minareten är klädda i grönt kakel, lysande som smaragder.

Text och bild: Gertrud Olsson

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera