São Bento i Porto

Minnesvärd keramik i Porto

Kakelmotiv i de mest målande miljöer. I Portugals näst största stad Porto finns en sekelgammal tågstation fylld med sagolika väggmålningar. São Bento är ett stående skönhetsinslag i portugisernas vardag.

Eftermiddagsljuset smyger sig försiktigt in längs det ljusa marmorgolvet och gör så att dammet från gatan liksom yr runt som ystra små änglar. Det är magiskt vackert. Inramningen till den i oktober 100-årsjubilerande tågstationen São Bento i Portugals näst största stad Porto är så vemodigt vacker att det vore en smal sak att missa alla tåg i världen – och bara stå gapande framför de 20 000 kakelplattorna.

2-liggande_porto

Tågstationen São Bento i portugisiska Porto fyller 100 år i år. Insidan är dekorerad med 20,000 kakelplattor.

Motiven på dessa mestadels blå- och vitmålade azulejos – traditionellt portugisiskt kakel – är allt annat än slumpmässigt valda. Bilderna skildrar centrala scener ur Portugals och Portos förflutna – och är på alla sätt en storslagen och ständigt fortgående berättelse i fullformat. São Bento är egentligen namnet på det benediktinerkloster som byggdes på samma plats här vid torget Almeida Garrett på 1500-talet. Klostret brann ner i slutet av 1700-talet, återuppbyggdes men förföll gradvis innan det slutligen revs i slutet av 1800-talet. Under samma period skapades landets tågnät, parallellt med resten av Europa. När projektet med en ny station skulle bli verklighet år 1900 var det signifikativt att självaste kung Carlos I tog första spadtaget. Uppdraget hade gått till den lokala arkitekten José Marques da Silva, som ville skapa en byggnad i fransk fin de siècle-anda. En stil som redan hade fått fäste hos flera tågstationer världen över, kanske mest omtalat i Grand Central Station i New York.

Vad som gör São Bento till en helt unik upplevelse är förstås kaklet. Det tog Portugals mest berömde kakelmålare Jorge Colaço elva år, från att första plattan sattes upp den 13 augusti 1905 tills mästerverket var ett faktum.

2-liggande_porto-2

Bilderna skildrar centrala scener ur Portugals och Portos förflutna.

Men Ricardo Caetano, en av Portos mest erfarna stadsguider, pekar på att det egentliga motivet kan ha varit något helt annat än det rent estetiska:
– För hundra år sedan började bönderna från landsbygden i norra Portugal att flytta in till Porto. Många kunde inte läsa. De här historiska motiven, som också syns utanför kyrkor och många andra officiella byggnader, var ett sätt att undervisa folk i deras egen historia, berättar Ricardo Caetano där han tagit plats på stationen omringad av ett ständigt påfyllande pärlband av rusande resenärer.

porto_2

Bilderna är inte bara vackra. Innan de flesta kunde läsa hade de till uppgift att berätta landets historia.

För att bäst förstå motiven bör besökaren börja kronologiskt, enligt Ricardo. Längs kortsidorna skildras de mest berömda händelserna, som två fältslag och ett bröllop. Efter slaget vid Valdevez år 1141 fick Portugal för första gången sin självständighet från det spanska kungadömet Kastilien – och Alfonso Enríquez blev landets första kung. Konstverket undertill skildrar mötet mellan riddaren och fredsmäklaren Egas Moniz och kung Alfonso VII de León. Mittemot beskrivs Kung Johns och Filippa av Lancasters ankomst i Porto 1387 tillsammans med Henrik Sjöfararens erövring av marockanska Ceuta år 1415.

På långsidan som vetter ut mot tågen syns scener från de två nordliga regioner som också de flesta tåg härifrån går till: Minho och Douro. Tablåer från tidigt 1800-tal beskriver det dagliga slitet på vingårdarna och på åkrarna, men också sedvänjorna, de religiösa ceremonierna och festerna. En bild berättar om en kvinna i Minho som säljer kastanjer. Kanske är hon en tidig släkting till kvinnan som vi snart ser sittande utanför stationen och gör samma sak. Motiven från Douro är i mycket relaterade till vinskörden. Från Dourodalen hämtas de druvor som sedan blir till traktens kanske mest berömda exportprodukt: portvinet. Idag färdas dock inte druvorna längre på floden, som syns på motiven, utan transporteras till Porto med lastbil.

Ricardo Caetano är född och uppvuxen i Porto. Han menar att stans invånare har ett speciellt förhållande till São Bento:
– Framför allt har den unga generationen lärt sig uppskatta de här konstverken och känna stolthet över sin historia, precis som med vår traditionella fadomusik. Azulejos är väldigt autentiskt för oss, något vi har lärt oss värdesätta på nytt.

Han fortsätter:
– Våra azulejos är ett nedstigande arv från morerna. Ju mer färger desto nyare. Men det där får konstnären förklara närmare, säger han.

porto_1

Den italienska majolican och blåvita Delft-keramiken anses ha influerat utsmyckningarna.

Alltså vandrar vi gågatan Rua das Flores i riktning mot den dåsiga Dourofloden. Längs välbevarade fasader några kvarter längre söderut huserar keramikern Adosinda Pereira. Där på den branta Rua Ferreira Borges hittas hennes butik och verkstad A Cerca.
– Det finns olika uppfattningar om färgvalen på kakelplattor, men på 1500- och 1600-talet var blått och gult väldigt populära. Viktiga influenser var den italienska majolicatekniken och hantverket från Delft i Holland. Alla tre länderna var för övrigt förknippade med handeln med Orienten – och mycket influenser kom just därifrån, berättar Adosinda medan hon sitter med den tunnaste pensel och målar ett litet blått hus på en kakelplatta. Det ser nästan oförskämt enkelt ut.
– Våra traditionella plattor med realistiska motiv är nästan alltid blåvita. Jag är likadan i mina egna skapelser och gillar att gå mot det traditionellt blå.

Text: Lars Collon Bild: Mauro Rongione

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera