Imke Janoschek, redaktionschef på Residence

Janoschek om 70-talet

När man trodde att man bearbetat 70-talet…
…anfaller det på en auktionssida nära dig. Det började med ett par lite tjockare mörka tallrikar i tung keramik i ett stilleben i tidningen jag jobbar på. Ett par tallrikar blev fler. De var svarta, mörkblå, bruna. De dök upp i det ena tidningsjobbet efter det andra. Så annorlunda än det vi brukade visa i Residence.

Sedan dessa ständiga krav från chefen på redaktionsmötena. ”Vi ska ha ett par sidor keramik i tidningen”. Igen? Har vi inte nyss? Jo, men några sidor till. Så det blir fler sidor med mörka, tjocka tallrikar, vackra och lite märkligt lockande. Så kommer de där köken. Långt ifrån de vita, kliniskt rena operationsbordsköken vi har plåtat under tio år. Nu är köksluckorna plötsligt blå. Och grå. Gärna i massivt trä. Sedan blir väggarna grå. Tidningen blir allt mörkare.

Köksborden har grova tåliga träytor. Ju grövre desto bättre. Rustikt lantkök, kallar vi det här för. Det är hur stort som helst och passar hur bra som helst med allt annat 70-taligt som är på gång: surdegsbakandet, att jäsa egen öl i trätunna, att ha jätteskägg, att odla och så vidare. När man är uppvuxen på 70-talet som jag, tänker man att man är lite immun mot det där. Minns mammas elkvarn i hallen, den som hon malde eget mjöl med. Minns mattelärarens skägg. Är det redan dags att återvända dit?

”När man är uppvuxen på 70-talet som jag, tänker man att man är lite immun mot det där.”

Någon dag strax innan lunch, mitt i värsta stressen på jobbet, ska jag bara kolla lite på en av mina nätauktionssajter för att lugna ner mig en smula. Klick klick. Och så helt plötsligt har jag ropat hem Stig Lindbergs Coq, en servis i brun glasyr med vitt innandöme. Karotter, kanna, tallrikar, stora och små, skålar, koppar, allt. 96 delar. Hoppsan. Det är inte direkt så att vi behöver en hel servis.

I brunt. Normalt äter jag av kritvitt porslin. Vad hände? När jag åker till auktionshusets utlämning en lördag ser jag till att familjen har annat för sig. Jag ska vänja mig vid det bruna själv i splendid isolation, utan vittnen. Jag mumlar något om att jag ska kolla upp en grej. På väg dit kör jag förbi ett storagecenter och köper flyttkartonger. Utlämningsmänniskan kommer med en hel vagn full med stengodset och flinar lite. Ja, där har du ju papper och sådant. Jag packar tre kartonger och fyra påsar. Det tar en halvtimme. Blir svettig. En äldre dam kommer förbi och ler uppmuntrade. ”Det där var fint! Ett fynd!” Jag är rödflammig och tveksam. Tycker muggarna är groteska. Som ölsejdlar. Kopparna vet jag inte riktigt. Karottsamlingen är snygg. Men tallrikarna. Det blir tydligen något ljud när man skrapar på tallriken med gaffeln! HU!

Hemma åker två kartonger direkt ner i källaren. Sedan smyger jag upp lite karotter. Tömmer en hel låda och fyller den med Coq. Snyggt som fan egentligen. Provar en tallrik. LJUDET. Gaaa! Nej, det funkar inte. Däremot blir jag glad när jag öppnar lådan. Sedan en kväll efter middagen, som serveras i Stigs karotter men på vitt porslin frågar gästen, en inredningskompis, efter kopparna. Ner i källaren igen för att hämta. ”Snygga! Vill du inte ha dem? Jag kan ta dem.” frågar han. ”Nejnej”, hör jag mig säga, ”jag behöver bara skaffa plats i skåpen. Så de där får du inte…”

Imke Janoschek


Imke Janoschek är redaktionschef på Residence där hon bland annat ägnar sig åt träffsäkra spaningar kring våra estetiska preferenser.

inlaggmall-imke-janoschek_ny

 

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera