”Jag bygger kakel som andra lägger pussel”

Jag har bara en sak i huvudet. Paus. (Här kan du passa på att fundera ut diverse versioner av vad jag kan ha i mitt huvud). Okej. Här kommer det korrekta svaret.

Det enda jag tänker på är… kakel. Jag har… hur många lådor kan det vara? Tillräckligt många för att nästan fylla mitt vardagsrum. Ja, jag har helt enkelt väldigt många lådor med kakel hemma.

Från min favoritkakelbutik. Den är liten och ligger på Rörstrandsgatan i Stockholm. När du kliver över tröskeln till denna kakelbutik träder du ut från Sverige, Norden, regn, rusk, blötsnö, blodpudding och rätt in i Italien. Citroner, sol, salta hav, olivlundar, djupröda viner och Amaretto. Ägarinnan Luisa svänger med sitt svarta långa hår och pratar ivrigt med hes röst. (Hesa röster. Varför är det så vackert? Jag har alltid velat ha hes röst! Väsa sexigt vid en hög med kakel. Om man äter kakel, har det samma effekt som att äta krita? Måste prova!).

”När du kliver över tröskeln till denna kakelbutik träder du ut från Sverige.”

Hur som helst. Italienska och svenska blandas, eftersom högra handen Stefano står bredvid – lika italiensk han. I denna lilla kosmopolitiska butik finns det kakel mina vänner, åh herregud vad det finns kakel. Så när jag står där, i detta lilla himmelrike av lergods, smuttar på en espresso och känner mig hutlöst internationell kan jag inte alls bestämma mig. Jag vill inte ha ett kakel. Jag vill inte ha två kakel. Jag vill ha ALLA kakel. Så jag köper ungefär alla kakel, betalar och svävar hem. Så går veckorna. Och plötsligt knackar det på dörren och alla (med betoning på alla) kakel jag beställde har kommit från Italien hem till min lägenhet.

De väser till mig. ”Hej hallå Emma, Ciao! Nu är vi här! Din nya familj, dina älskare, vänner och bundsförvanter. Ta hand om oss, älska oss, sätt upp oss, låt oss få se dig svänga runt i köket, roa oss och andiamo!”.

Ja, mina älsklingar, jag ska kakla upp er! Uppåt alla väggar. Så sätter jag mig i detta hav av färger och mönster. Men HUR ska jag sätta upp allt detta egentligen? Hur ska det kunna bli någon sorts harmoni av alla hundra olika varianter av kärlek jag har framför mig.  Så jag funderar. Dagar och nätter. Bygger kakel som äldre människor lägger pussel. Tur att mitt renoveringsobjekt till kök tar sin tid på sig för att bli klart. Tur att de där bänkskivorna aldrig dyker upp. För det kan inte kaklas förrän bänkarna behagar komma. Och så länge inte kakelsättaren kommer hit och ser otålig ut kan jag pussla med mina kakel om dagarna. Och nätterna… Jag håller på att bli en galen kakelkvinna. Att samla på katter är bara SÅ 1997. Nu för tiden är det kakel galna kvinnor inte kan sluta samla på sig.

Men så kom bänkskivorna till slut. Och en otålig kakelsättare stirrade på mig där jag hålögt satt och plockade med mina kakelplattor. Så det var bara att sätta igång. Och för varje kakelplatta som kom upp förstod jag. Att kakel är som människor och hela livet. Ju fler mönster, färger och former desto roligare. En helt vit kakelvägg säger mig ingenting. Vilsamt visst. Men tråkigt. Medan mitt kök med blandat kakel från golv till tak, runt fönster och precis överallt fyller mig med sprittande glädje. Det är kanske inte helt lugnande, men väldigt, väldigt brokigt vackert.

Projektfakta


Emma Hamberg är född 1971, är författare, illustratör, matkreatör och brinner för vacker keramik. Hon har gett ut ett antal kokböcker och romaner som exempelvis Vårjakt i Rosengädda, Mossvikenfruar, Brunstkalendern samt Linas kvällsbok.

Text: Emma Hamberg

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera