Maria Ängquist Klyvare har leran som språk

Maria Ängquist Klyvare har använt keramiken för att bygga relationer med Turkiet och låtit leran ge kinesiska flickor en röst. Men allt började på Hötorget i Stockholm för mer än 40 år sedan.

Läs fler personporträtt här.

Maria Ängquist Klyvare har leran som språk.

Maria Ängquist Klyvare


Ålder: 63
Bor: Nacka.
Familj: Sambon Jan, barnen Julia och Theo och barnbarnen Valter och Ella.
Yrke: Konstnär/keramiker.
Senaste lästa bok: Handbok för städerskor av Lucia Berlin.
Senaste sedda film: Det var länge sedan jag såg en film på bio men jag följer serien Wasteland.
Intressen: Resa, jobba, yoga och vara med min familj.
Inspireras av: Glädje, kreativitet och mod.

– Keramiken är min första kärlek. Jag arbetar i andra material också, men inget går att jämföra med keramik, säger Maria Ängquist Klyvare.

Hennes keramiska utsmyckningar finns att se på offentliga platser i Sverige men också i Norge, Tyskland och Kina. Intresset för materialet väcktes i samband med att hennes mamma gick på keramikkurs.

– Jag var väldigt fascinerad när hon kom hem med sina verk. Min kompis hade en skivspelare som vi försökte dreja på och förstörde naturligtvis den. Jag gjorde en byst av Steve McQueen med egenhändigt uppgrävd lera och vi hade utställningar med våra verk, berättar hon.

Maria Ängquist Klyvare har gått på Nyckelviksskolan men menar att hon egentligen är autodidakt.

– Vi var ett gäng som startade en keramisk verkstad i Stockholm på 70-talet. Vi jobbade fem dagar i veckan och den sjätte dagen sålde vi våra verk på Hötorget. Sedan stoppade vi pengarna i fickan och levde på dem till nästa vecka.

När hon tröttnat på att stå på Hötorget i ur och skur grundade hon tillsammans med andra keramiker Keramikgruppen Kaolin, namngiven efter den vita kaolin-leran från den kinesiska byn Gāolǐng som användes i de världsberömda porslinsfabrikerna i staden Jingdezhen.

– På Kaolin fick jag min första bestseller, en kopp som alla ville ha. Nu skulle allt bli enklare trodde jag men i stället hamnade jag i en kris. Jag arbetade sex dagar i veckan men kunde knappt överleva ekonomisk, även om allt jag tillverkade såldes.

Hon fortsätter:

– Jag frågade mig om jag istället skulle göra något helt annat, men bestämde mig ändå för att fortsätta – i en ny riktning. Jag gjorde min första skulpturala utställning och genom den fick jag mitt första offentliga uppdrag och har i princip haft uppdrag sedan dess.

”Om du kisar och försöker hitta de större formerna och inte bara fokuserar på detaljer så kommer du att förstå mer, backar man så ser man de större strukturerna.”

Utställningen hette ”Spår” och bestod av ett antal verk i mosaik och fragment av byggnader.

– Jag var intresserad av arabiska mönster, det matematiska och abstrakta. På den här tiden gjorde jag alla plattor själv. Det var väldigt fascinerande att se hur de små enskilda plattorna blev till en helhet. ”Helheten är förmer än summan av sina delar” sa författaren och professorn Paul Davies och de blev mina ledord.

Detta är tydlig i många av Maria Ängquist Klyvares verk som består just av delar som sammanfogas till en helhet, fullt urskiljbar först när man tar ett steg tillbaka och betraktar verket på håll.

– Det är en metafor för livet. Saker syns bättre på långt håll, på nära håll syns bara delarna. Om du kisar och försöker hitta de större formerna och inte bara fokuserar på detaljer så kommer du att förstå mer, backar man så ser man de större strukturerna, förklarar hon.

Maria Ängquist Klyvare.

Ett av verken från utställningen China Girl.

En av de utställningar som fått mest uppmärksamhet är China Girl, ett antal verk som behandlar det faktum att 3200 flickor 0-4 år försvinner varje dag i Kina.

– Jag fick en inbjudan 2005 att göra ett verk för Fule International Ceramic Art Museums i Fuping. Jag började läsa på om Kina och fann att det fattas 50 miljoner flickor och kvinnor. Det var svårt att ta in. Jag kände att jag måste berätta om det för omvärlden – men hur skulle jag få människor att förstå allvaret utan att värja sig?

I verket ingår bland annat en mosaik föreställande ett flickansikte samt ett verk bestående av 3200 ansikten i keramik. Utställningen har sedan dess visats på 14 konsthallar och museum i Sverige och Tyskland. När Lera träffar Maria Ängquist Klyvare är hon nyss hemkommen från Jingdezhen, en stad i sydöstra Kina som ofta kallas keramikens huvudstad, där ett av verken från China Girl visas nu.

– Det jag vill med min konst är att bidra med hopp och insikt. Jag har fått en fantastisk respons på China Girl och det känns som om det kommer att bli någon typ av fortsättning i Kina.

Maria Ängquist Klyvare.

Julias öga, inspirerat av konstnärens dotter Julia.

Hennes egen kärlek till keramiken menar hon bygger på materialets mångsidighet och stora föränderlighet.

– Keramiken är mitt material framför andra. Du hittar leran i marken, den har plasticitet, du bränner den och den håller i flera tusen år. Den transformationen är fascinerande. Sedan älskar jag att arbeta med händerna. Min mormor och morfar var bönder, de hade alltid händerna i jorden. Leran är min jord. Den grundar mig vilket är bra eftersom en del av mig lätt försvinner upp i skyn.

Av Svenska Institutet blev Maria Ängquist Klyvare tillfrågad att medverka i ett projekt som skulle förbättra svenskars bild av Turkiet. Tillsammans med arkitekten Ulla Kastrup och en grupp turkiska och svenska konstnärer och arkitekter tog hon fram förslag på hur ett nutida Hamam skulle kunna se ut. Till projektet användes berömda turkiska Iznik-kakelplattorna som härstammar från en uråldrig tradition.

– Hamam är en intressant plats där man möts utan kläder, utan uniform. En jämlik mötesplats som varit särskilt viktig för kvinnor som annars varit hänvisade till hemmet. Vi fick tillgång till en keramisk studio i Iznik och satt där och målade plattor på gammalt vis.

”Keramiken är mitt material framför andra. Du hittar leran i marken, den har plasticitet, du bränner den och den håller i flera tusen år.”

Resultatet blev utställningen ”Hamam – det turkiska badet” som visades på Kulturhuset 2004 i Stockholm.

Många har åsikter om offentlig utsmyckning, samarbetet mellan konstnärer och arkitekter är inte alltid friktionsfritt och debatten har tidvis varit hård när man diskuterat hur mycket, eller lite, pengar som går till den konstnärliga utsmyckningen av staden och arkitekturen. Maria Ängquist Klyvare menar att klimatet hårdnat för de som är verksamma inom offentlig utsmyckning.

Maria Ängquist Klyvare.

Verket Hon pryder en av väggarna i ett kontorshus vid Slussen i Stockholm.

– Den offentliga konsten värderades högre förr. När jag började arbeta i det offentliga rummet fick man en inbjudan att bidra med ett verk, nu är det alltid offentlig upphandling. Det är enormt tidskrävande och vissa är duktigare på den processen än andra. Det är också väldigt många fler konstnärer idag, samtidigt som skyddsnätet blivit sämre. Förut fanns det fler platser att söka pengar på till sina projekt.

Hon minns hur hon en gång löste finansieringen för sin första utställning på Kaolin.

– Jag hade inga pengar till material, så jag gick till socialen och sa att jag ska ha en utställning och har inga pengar att köpa lera för, så jag fick några tusenlappar av handläggaren där. Han kom sedan på många av mina utställningar. Så tror jag inte det går till idag, konstaterar hon med ett leende.

Text: Hedvig Andersson Bild: Emelie Otterbeck

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera