”En bostadskarriär kantad av våtrumstapeter”

Inredningsjournalisten Maria Soxbo om våtrumstapeter och lyckan över vitt standardkakel.

Fler krönikor hittar du här.

Maria Soxbo


Maria Soxbo är frilansjournalist och -redaktör inom inredning, design och mode och driver inredningsbloggen Husligheter.

När jag föddes slog mina föräldrar på stort. De köpte en tomt och smällde upp en modern bostadspärla med alla tänkbara finesser sett med 1977 års glasögon. Det blev en ståtlig, brunlaserad enplansvilla, komplett med bastu, gillestuga, hobbyrum och badrum med bidé.

På väggarna hamnade mönstrade tapeter i naturtoner, och inget rum kom undan. Inte ens badrummet. En brunmurrig, avtorkbar medaljongtapet mötte mig varje morgon.

Tjugo år senare flyttade jag hemifrån. Ett möblerat studentrum i centrala Sundsvall blev första anhalt. Det hade sovalkov, en bärbar spis på en byrå i hallen och kornblå våtrumstapet i badrummet. Journalistutbildningen tentades av via ytterligare två snarlika studentrum innan det var dags att söka jobblyckan i huvudstaden. Jag och pojkvännen, båda fullständigt befriade från bostadskontakter i Stockholm, hamnade i en billig hyrestrea utanför Södertälje. Våtrumstapeten var laxrosa.

”Nu var det äntligen min tur att samla kakelbroschyrer och klicka sönder Pinterest.”

Efter åtta månaders pendlande nappade vi på ett hutlöst andrahandskontrakt närmare stan. Ägaren lovade ”generöst” att vi fick renovera, men inte ens den missfärgade våtrumstapeten kunde motivera en sexsiffrig renoveringsnota för ett hem vi inte själva ägde. Däremot började bilden av hur mitt framtida hem skulle se ut att växa fram. Och högst upp på önskelistan hamnade varken sjöutsikt, lantkök eller braskamin, utan ett helkaklat badrum.

Det fick jag. Min första ägarfot in på Stockholms bostadsmarknad sattes ner i en funkis-2,5:a i Hammarbyhöjden. Jag tackade min lyckliga stjärna för att det 1) äntligen var kakel på väggarna och 2) att det inte var superfult. En halv seger!

Vi flyttade till villa. En 1960-talslåda, renoverad på 1990-talet. Badrummet uppdelat på två toaletter och en tvättstuga med dusch. Två av tre rum? Våtrumstapet. Endast tvättstugan var kaklad, men där skymde ju värmepanna, tvättmaskin och dusch så mycket av väggytan att det lika gärna hade kunnat vara djurhudar eller sammetsdraperier där bakom. Tillbaka på ruta ett.

Sju år och en köksrenovering senare sålde vi huset, inklusive våtrumstapeter. Vi skulle flytta igen. En 1930-talsvilla med knarriga golv, charmiga vinklar och närhet till skog och sjö fick oss på fall. Och det bästa av allt – huset kom med en färdig vattenskada i badrummet. Vi var alltså TVUNGNA att renovera det innan vi flyttade in.

Och plötsligt var jag framme. Nu var det äntligen min tur att samla kakelbroschyrer, klicka sönder Pinterest och skälla på hantverkare. Och fort skulle det gå, så att allt skulle bli klart innan flytten. Jag mätte en sista gång, drog ett par djupa andetag och gjorde det. Valet. Mitt allra första egna badrumskakel. 36 års väntan var över.

Vad det blev? Det billigaste, vita standardkaklet, 15×15 centimeter. Jag har inte ångrat mig en sekund.

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera