BKR-vitt-kakel

Det vita kaklets vardag och vånda

Det finns något trösterikt i det vita kaklet; ett raster att betrakta världen utifrån. En byggsten i det eviga projektet mot ett bättre liv, konstaterar Lisa Marie Mannfolk.

BKR_Hallwyylska

Köket på Hallwylska palatset i Stockholm.

Det vita kaklets vardag och vånda

Som alla lyckade festligheter började och slutade den i köket, rundturen på Hallwylska museet. När sällskapet sedermera ramlade ut på Hamngatan, impregnerade av det pompösa 1890-talet, brände det vita, kakelklädda rummet ändå mest på näthinnan. Håll i chapeau-claquen –vilken avskalad, funktionell, bekant formgivning! Den enda platsen i palatset som kändes tidlös, vilket förstås mest speglar människans arroganta övertro till allt som är familjärt och återfinns i det egna hemmet: självklart har det alltid funnits, ens egen vardag är ju människans mått.

Under 1900-talet galopperade standardkaklet in i våra kök och badrum likt den segerrika första ryttaren av Apokalypsen på sin vita springare. Ung som gammal, fattig som rik fick sin släng av (fog)sleven. En verkligt demokratisk design, ett folkhem i vardande. Det vita kaklet kände sig lika hemma i slott och koja, på offentliga toaletter och i dyra designhotell. För att inte tala om på alla dessa oräkneliga Jonas Bohlin-ritade bistron. Till slut en omgivning så allmän, så naturlig att den alltid verkar ha funnits. Vår minsta gemensamma nämnare.

”Som lego för vuxna förefaller plattorna underordna sig dig och din personlighet, bokstavligen erbjuda carte blanche utan att kräva tröttsamt nytänkande i utbyte.”

BKR-Lisa-Marie-MannfolkDet är lätt att förstå storheten. Det finns något trösterikt i det vita kaklet; ett raster att betrakta världen utifrån. En byggsten i det eviga projektet mot ett bättre liv. Som lego för vuxna förefaller plattorna underordna sig dig och din personlighet, bokstavligen erbjuda carte blanche utan att kräva tröttsamt nytänkande i utbyte.

Naturligtvis finns en baksida. Hörde precis någon virtuellt hojta Give me white tiles or give me death! men det visar sig absolut inte finns någon anledning att välja. Materialet konnoterar numer förutom det rationella och demokratiska även en förtjusande blandning av slakteri, galenskap och allmänt obehagligt beteende. På samma sätt som Upside Down-världen i Stranger Things förvränger vardagliga miljöer är det vita kaklet i kulturen en ständig följeslagare till mord, tortyr och annat trassel. Vill inte peka ut Hitchcock som den som började, men Psycho gjorde väl för duschen vad Hitler gjorde för muschen? Och inte är det helt avkopplande att fängelsecellerna i filmatiseringen av Orwells 1984 ser ut som damrummet på jobbet.

Krocken mellan det välkända och det skrämmande är som bekant rasande effektiv. Fast ibland kanske ett toalettbesök bara är ett toalettbesök? Omöjligt att säga. Nu när jag sluter ögonen ser jag endast det kakelklädda badrummet.

Lisa Marie Mannfolk


Lisa Marie Mannfolk är redaktionschef på arkitekturtidningen Rum och skriver också regelbundet för tidskriften Kritik.

från Repulsion, clownen som dyker upp i duschgolvet i Det och åttafotingarna i schampot i Imse vimse spindel. “There is no such thing as inner peace. There is only nervousness or death”, skrev Fran Lebowitz. Så jäkla säker på att hon snackade om vitt kakel.

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera