5 saker arkitekter bör veta om keramik

Välj rätt kakel och klinker. Keramiken är komplex i sin enkelhet. Ett uråldrigt naturmaterial. Ett mineraliskt material med säregen hållbarhet. Samtidigt ett material med varierande tekniska egenskaper beroende på tillverkningsmetod och ett material som ställer höga krav på hantering och underlag. Med god kunskap är det enkelt att välja rätt platta för ändamålet.

Välj rätt kakel och klinker

Kakel, klinker och granitkeramik – vad är skillnaden?

Keramik går att använda överallt i alla rum, men det är viktigt att välja rätt keramik till rätt miljö. Det är lätt att utgå från plattans färg eller form utan att först ta ställning till de tekniska egenskaperna. Kakel, klinker och granitkeramik är tre varianter på lergods med olika vattenabsorption. Granitkeramiken har mycket låg vattenabsorption 0-0,5 procent och därmed hög motståndskraft mot nötning. Den är också frostbeständig förutsatt att underliggande konstruktion är gjord på rätt sätt. Plattorna kan tillverkas i stora format med mycket bra måttnoggrannhet och med måttliga tjocklekar. Granitkeramikenanvänds ofta i fasader.Klinker har en vattenabsorption 0-6 procent, rekommenderas både för väggar och golv inomhus och kan med vissa restriktioner användas utomhus.Kakel är den mest porösa keramiska plattan med en vattenabsorption på mer än tio procent. Ofta är den billigare än klinker och granitkeramik, och passar bäst i utrymmen där plattan inte utsätts för alltför stora påfrestningar. Kakel används i huvudsak på väggar.

Att välja mosaik

Det finns flera olika typer av mosaik, exempelvis keramisk mosaik, glasmosaik och naturstensmosaik. Mosaik går att använda på både väggar och för golv inomhus och kan med vissa restriktioner användas även utomhus. Vid sättning av dessa material är val av fästmassa viktigt. Man brukar exempelvis sätta glasmosaik med ljus fästmassa för att undvika genomslag.

Formningsmetoder

Det finns två formningsmetoder för keramiska plattor: strängpressning och torrpressning. Den vanligaste metoden är torrpressning. Ungefär 95 procent av alla keramiska plattor tillverkas genom torrpressning. Strängpressning (som även kallas extrudering eller våtpressning) innebär att plastisk lermassa, med en vattenhalt på ungefär 15 procent, pressas genom munstycken till en lersträng och kapas till bitar, vanligen i form av dubbla plattor som hänger ihop med baksidorna mot varandra. Efter torkning och bränning delas de till enstaka plattor. Torrpressning sker genom att en relativt torr lermassa i pulverform pressas i stålformar under högt tryck. Lermassan kan ha en vattenhalt på 2–5 procent, vilket innebär måttlig krympning under tillverkningen. Gränserna för tillåtna måttavikelser är bland annat av den orsaken snävare än för våtpressade plattor. Torrpressade plattor kan därför monteras med smalare fogar än strängpressade.

Halkdämpning och hygien

Keramiska plattor kan förses med ytor som ger olika grad av halkskydd. Typ av halkdämpningsgrad och -klass väljs med hänsyn till den verksamhet som ska bedrivas i lokalen. Keramiska beläggningar förekommer såväl på barfotagolv som på industrigolv och val av halkskydd måste göras med hänsyn till vatten och annat spill samt rengöringsmetoder och rengöringsmedel. De tre mest använda skalorna som anger grad av halkskydd är R-skalan, V-skalan och ABC- skalan. R-klass har värden från R9 till R13, där R9 är den lägsta friktionen och R13 den högsta. V-klass kan användas för plattor med någon form av relief. Klasserna är baserade på plattans dräneringsvolym, det vill säga hur mycket vatten som kan rymmas på plattans yta upp till reliefens högsta punkt. Klasserna V4, V6, V8 och V10 förekommer. I ABC-skalan innebär A lägsta friktion och C högsta. Klasserna används för att ange friktion på vattenbegjutna golv med barfotatrafik, exempelvis simhallar, poolområden och duschrum.

Lim istället för skruv

Vid eftermonteringar av olika detaljer som krokar, hängare och liknande där hål ska borras genom tätskikt måste tätning ske i tätskiktsnivån. Det vanligaste är att hålet fylls med tätningsmassa innan man skruvar och pluggar, så att massan tätar mot tätskiktet bakom keramiken. Det finns också specialpluggar som är provade enligt internationella provmetoder och som tätar effektivt. Dessutom finns numera flera olika limsystem där man inte behöver borra hål och punktera bakomliggande tätskikt, utan istället limmar upp produkterna.

Läs mer i Byggkeramikhandboken.