Framtidens fabrik

I Rörstrand gamla lokaler i Lidköping finns Porslinsfabriken. Här tillverkas förutom bruksföremål små serier kakel och klinker till konstnärliga utsmyckningar. Ett spirande intresse för det småskaliga och närproducerade gör att en tidigare tungrodd verksamhet går en ljusare framtid till mötes.

Porslinsfabriken i Lidköping – framtidens fabrik

Året är 2005. Maskinerna på den sedan länge konkurshotade porslinsproduktionen på Rörstrand i Lidköping slås av. En tillverkning som funnits i Sverige sedan tidigt 1700-tal flyttar utomlands. Kvar i de gamla fabrikslokalerna finns maskiner som gör kakel, klinker och bruksföremål. Och ett antal före detta anställda keramikälskande eldsjälar som vill se stadens stolta tradition leva vidare.

– Keramiken har varit mitt liv under många år och jag har ett stort intresse för materialet och produktionen. Det kändes tråkigt att produktionen skulle försvinna från staden. Vi ville att den skulle finns kvar, om än i annan skepnad, berättar Ola Andersson, vd och delägare på Porslinsfabriken i Lidköping.

Han blev anställd på Rörstrand 1982 för att arbeta med gipsformstillverkning och gick vidare till avdelningschef och slutligen chef för en större del av fabriken. När fabriken stängdes ner 2005 köpte han stora delar av produktionsutrustningen.

– Planen var då att starta ett företag som gjorde kakelugnskakel till Finland.

Monica torkar plattorna för att få bort ojämnheter och vassa kanter. Kristina har tagit fram de formar som låg till grund för att skapa plattorna till en utsmyckning av konstnären Truls Melin i Grimsta naturreservat.

Konstnärernas producent

Nu tillverkas här små serier kakel och klinker på beställning till specifika projekt, ofta konstnärliga utsmyckningar. Bland de mer kända exemplen finns konstnären Astrids Sylwans keramiska vägg i Citybanan och keramikern Päivi Ernkvists konstnärliga utsmyckning på Sätra tunnelbanestation. Porslinsfabriken i Lidköping står också bakom flera kända bruksföremål, som krukor till Waldemarsudde och Svenskt Tenn.

– Det var när vi gjorde stationen i Sätra för drygt tio år sedan som vi insåg att det var byggkeramik vi skulle ägna oss åt. Nu vänder sig arkitekter och konstnärer hit för att få det som inte finns i handeln. Udda mått, små serier, egen glasyr eller flera tekniker i samma platta, berättar Ola.

”Vi har varit nära konkurs många gånger men vi har räddat det varje gång. Nu går vi runt och det går bättre och bättre för varje år.”

Även om det kanske skulle bli billigare att vända sig till en större tillverkare i Portugal eller Italien finns det ett värde i att kunna besöka fabriken.

– Många konstnärer tycker att det är en fördel att kunna komma hit, sitta här och jobba och vara delaktiga i tillverkningen. Det går inte att konkurrera med låglöneländer inom det de gör, så man får nischa in sig på annat. Små serier med specifika mått och dekor. Där är vi med i spelet.

Förutom små serier kakel och klinker tillverkas också bruksföremål här, bland annat den ikoniska Waldemarsuddekrukan.

Småskalig produktion

Det är en kylslagen förmiddag i början av mars, med ett lätt snöfall över byggnaderna i industriområdet mitt emot Lidköpings hamn. Inne i fabriken värmer ugnarna och man är mitt i produktionen av rosa, svampprydda plattor till en keramisk mur i Grimsta naturreservat, signerad konstnären Truls Melin. Lera från Tyskland blandas i stora plastkärl. Propellrar rör upp vågor i den ljusbruna massan. Lite längre bort hälls leran i formar som modellören och delägaren Kristin Andersson skapat efter konstnärens skiss. Formarna radas upp för att torka. Efter en knapp timme vänds den upp och ner, den lera som inte torkat rinner ut och kvar blir plattan och skalet får torka över natten.

– Plattor med slät yta kan pressas, men dessa måste gjutas, förklarar Ola och stryker med handen över plattans svampformade upphöjning.

Efter torkningen skickas plattan vidare för att putsas. Monica Johansson, som började på Rörstrand som 17-åring och numera arbetar på Porslinsfabriken, avlägsnar vassa kanter och stryker plattan med en blöt svamp för att få bort ojämnheter.

– Vi ser till att alla roterar mellan arbetsuppgifterna. Förr satt en människa hela livet med en uppgift. Det leder till arbetsskador och skapar en osäker situation för företaget, säger Ola.

Jakten på den rätta nyansen – en vetenskap

Efter putsen bränns plattorna i 900 grader i två dygn innan det är dags för glasering. Vid glaseringen får Monica sällskap av en kollega och tillsammans öser de glasyr över plattorna med skopor ur stora kärl.

– När det är viktigt med en slät yta sprutglaserar vi, men här är det ju ojämnheterna och skiftningarna i glasyren som man vill åt. Nyanser i ytan uppstår beroende på hur man häller och hur man låter glasyren rinna av, förklarar Ola.

Att hitta rätt nyans är ett arbete som kan ta flera veckor.

”Nu vänder sig arkitekter och konstnärer hit för att få det som inte finns i handeln. Udda mått, små serier, egen glasyr eller flera tekniker i samma platta.”

– Jag får en NCS-kod av konstnären och sedan börjar jag blanda och bränna för att få fram precis rätt färg. Proverna är i ugnen i tre dagar, sedan får man titta, justera och göra en ny blandning tills man hittar rätt, berättar Kristin.

Längst in finns ugnarna, bakom svart galler och en vägg av värme. Här är det, förutom höga temperaturer, yteffektivitet som gäller.

– Vi planerar så att småprodukter alltid finns tillgängliga för att fylla brännplattorna som går in i ugnen, för att få ut så många produkter som möjligt av energikostnaden. Vi har ju också ett miljöansvar, säger Thomas Johansson, delägare och den som tar hand om förfrågningar och nya projekt.

Att hitta rätt nyans på glasyren kräva ofta mängder av provbränningar.

Fasader framtidens utmaning

För att effektivt utnyttja ugnarna kommer Göran Fogelqvist, även han en av delägarna, ibland in på lördagar och skiftar brännvagnar i ugnarna. Detta för att hinna med fler bränningar och undvika avbrott i produktionen. För det är en utmaning att få småskalig kakelproduktion att fungera i Sverige.

– Att driva detta har varit en resa som gått upp och ner. Vi har varit nära konkurs många gånger men vi har räddat det varje gång. Nu går vi runt och det går bättre och bättre för varje år, säger Ola.

Byggkeramik utgör ungefär en tredjedel av produktionen och Porslinsfabriken levererar 300-400 kvadratmeter kakelplattor varje år till ett mindre antal konstnärliga utsmyckningar. Dessutom gör man kopior på äldre keramiska plattor till hus och konstverk som behöver rustas upp.

”Man börjar se fördelarna med att vara nära produktionen och ha en småskalighet som gör att du kan vara mer flexibel. Så vi ser en trend som innebär att viss produktion börjar komma tillbaka hem.”

– Vi har till exempel tagit fram kopior på Höganäsplattor från 40-talet för att man ska kunna byta ut trasiga plattor i ett konstverk eller ersätta keramik i K-märkta hus. På så sätt räddar man ett verk eller en gammal fasad. Att imitera en platta som är nött av tidens tand är svårt och det tar lång tid att få fram rätt utseende, men vi fixar det alltid till slut, säger Ola.

Inom en snar framtid hoppas man kunna leverera klinker till nya fasader i större utsträckning. Fasadkeramik hängs ofta på byggnaden och för att kunna leverera plattor som går att hänga behöver man hitta ett samarbete med en tillverkare av sådana system.

– Det jobbar vi på nu. Får vi till ett sådant samarbete skulle vi kunna göra mycket mer fasadklinker i framtiden. Då skulle vi kunna expandera mycket, konstaterar Ola.

Lysande utsikter

Det börjar också bli dags att lämna över till nästa generation.

– Vi som varit med från början närmar oss pensionen, så det är ett stort ansvar vi har nu, att lära upp nya som ska driva detta och föra den här traditionen vidare. Det finns en vilja att den keramiska produktionen ska finnas kvar i staden och helst växa, fortsätter han.

Dessutom finns det tecken på att framtiden är ljus.

– I andra branscher har man insett att det börjar bli knöligt att ha all produktion utomlands. Man börjar se fördelarna med att vara nära produktionen och ha en småskalighet som gör att du kan vara mer flexibel. Kända formgivare har börjat se ett mervärde i att kunna säga att sakerna är gjorda i Sverige. Så vi ser en trend som innebär att viss produktion börjar komma tillbaka hem, säger Thomas.

Kakelmakeriet i Askersund – handgjort kakel i småskalig produktion

Konstnärer om Porslinsfabriken

Astrid Sylwan, konstnär
– Jag har tillbringat enormt mycket tid på Porslinsfabriken i samband med produktionen av mina verk för bland annat Citybanan, resecentrum i Umeå och Umedalens skulpturpark. De har en fantastisk förmåga att kombinera konstskapande med industriell produktion. Jag flyttar dit i perioder för att arbeta och tas emot som familj. Den tradition som Rörstrand hade av att arbeta med konstnärer har de tagit med sig. De förvaltar det kulturarvet på ett förträffligt sätt.

Päivi Ernkvist, keramiker
– Jag arbetade med Porslinsfabriken första gången precis när de startat verksamheten eftersom plattorna i mitt verk på Sätra tunnelbanestation behövde bytas ut. Deras verksamhet är unik i Sverige, kanske till och med i Norden. De kan väldigt mycket om glasyr, massor och hantverkstekniker. Även som keramiker behöver man lägga ut större produktioner, och som konstnär är det helt nödvändigt att kunna vända sig till en tillverkare av det här slaget.

Porslinsfabriken i Lidköping


Porslinsfabriken grundades 2007 och har sin produktion av kakel, klinker och bruksföremål i Rörstrands gamla fabriker i Lidköping. Verksamheten har sju delägare varav fyra arbetar i fabriken tillsammans med sex anställda. I fabriken tillverkas 300-400 kvadratmeter keramiska plattor per år på uppdrag av konstnärer och arkitekter.

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera