I spåren av hantverket

Med samtida keramisk arkitektur i blickfånget reflekterar arkitekten Rasmus Wærn över vad spåren av handens arbete får för betydelse när dessa spår till stor del försvunnit, efter att under en längre tid ha varit varken nödvändiga eller önskvärda.

Materialkunskapen tar tillbaka förlorad terräng

När Sankt Petri kyrka i Klippan byggdes, gick arkitekten Sigurd Lewerentz omkring på bygget och såg till att ingen fick för sig att kapa en tegelsten. För murarna hörde det till rutinen att dela stenen genom ett slag med hammarens egg, men i bygget av Klippans kyrka fick det inte förekomma. Teglets variationer och avslutningarna fick hanteras med bruket. Stenen skulle vara hel. Liksom församlingen var byggd av människorna i den, skulle deras tempel vara byggd av enskilda stenar. Och lika lite som en människa kunde delas, skulle teglet huggas i bitar i bygget av kyrkan.

Man behöver inte känna till denna historia för att ta intryck av murarna i Klippans kyrka. De är på en gång fasta och fria. Robusta som om de stått där sedan tidens begynnelse men så fria att varje sten har sitt eget värde. Det går att se att en människa någon gång lagt stenen i bruket och jämnat ut fogen. Det syns och det känns. Klippans kyrka i Skåne hör tillsammans med Björkhagens kyrka i Stockholm av samme arkitekt till den moderna svenska arkitekturens ikoner. Jag är övertygad om att det till stor del är för att man ser så tydliga och vackra spår av arbetet. Lewerentz renässans är långt ifrån det enda uttrycket för att materialkunskapen börjat ta tillbaka förlorad terräng.

I hantverket syns människan

I London gjorde arkitekterna på EPR för några år sedan ett uppmärksammat hus tillsammans med keramikern Kate Malone. Det står, betecknande nog, på skräddargatan Savile Row ett hus där den konstnärligt hanterade keramikfasaden samtalar med de äldre husen intill. På fjolårets arkitekturbiennal i Venedig hade de likaledes brittiska arkitekterna Assemble lagt ett handgjort keramiskt golv i en stor entréhall. På nyöppnade Nationalmuseum har arbetet bakom konsten och konsthantverket fått ta plats på ett aldrig tidigare skådat sätt. Restaurangen och kaféet är liksom en utställning helt tillägnade det för ändamålet skapade. Så har till exempel den stora baren klätts av keramiska plattor från Porslinsfabriken i Lidköping efter Carina Seth Anderssons och TAF arkitekters formgivning.

”Med kulturernas utveckling underordnade sig produktionen mer raffinerade estetiska system, men arbetet var ändå en ofrånkomlig nödvändighet. Så är det inte längre.”

Under så gott som hela mänsklighetens historia har arbetet varit ett nödvändigt inslag i det vi byggt. Där det inte funnits några andra ambitioner har materialen och hantverket burit hela uttrycket. Med kulturernas utveckling underordnade sig produktionen mer raffinerade estetiska system, men arbetet var ändå en ofrånkomlig nödvändighet. Så är det inte längre. Vi kan bygga hus utan några som helst spår av arbetet. Det är till och med vanligast att husen bara monteras, i framtiden kanske till och med skrivs ut.

Men eftersom jag tror att byggnadskonstens främsta uppgift är att begåva byggnader och platser med en mänsklig närvaro är detta inte en lyckad utveckling. Mänskan är mänskans glädje. Vi gläds åt mänskligt sällskap, och då det inte finns, så kan arkitekturen träda in och rädda oss från ensamheten. Det måste inte vara varken påkostat eller avancerat, men det måste vara förståeligt. Och det finns vissa saker alla förstår. Material som gjorts för händer och hus som byggts av människor till exempel.

Modernismen – en strävan efter att uttrycka människans befrielse från arbetet

Tidigare ”låga” traditioner som hantverk i lera och textil håller på att bli det nya ”höga”. Respekten för människors arbete är ett tillfälle att överbrygga klyftan mellan nu och då.

Modernismen var bland mycket annat den konstnärliga effekten av en strävan efter att uttrycka människans befrielse från arbetet. I maskinåldern skulle arbetet så som vi känt det lyftas bort från våra axlar, och det var därför rimligt att byggnaderna skulle ha så få spår av händernas verk som möjligt.

”I maskinåldern skulle arbetet så som vi känt det lyftas bort från våra axlar, och det var därför rimligt att byggnaderna skulle ha så få spår av händernas verk som möjligt.”

När denna strävan nu blivit det normala, dras ögat och handen allt mer till spåren av mödan.Den som inte ser något annat i husen, lär åtminstone se på det arbete de representerar med respekt, förundran eller förfäran.

Längtan efter ett mer genuint arbete

Vi behöver ett nytt sätt att definiera arkitektur på. Arkitekter kan tala med större eller mindre skicklighet om materialen, om ljuset, om hur handen möter ytan och hur det i proportionerna kan höras ett eko av de stora byggnadskulturerna. Det är inte alltid förklaringar går fram. Då ropas det istället efter en arkitektur från förr, i förhoppning om att trivseln bor bättre i en stil än i en annan. Men förmodligen är det bara ett mer genuint arbete man önskar sig.

På den tid då arbetet alltid var närvarande behövdes ingen teori om dess betydelse. Men i ett samhälle där det mödosamt byggda är en raritet bör det växa fram en ny förståelse för dess betydelse för våra möjligheter att utveckla en samhörighet med husen omkring oss. Där vi ser arbetet, ser vi också människan.

Text: Rasmus Wærn

Vill du prenumerera på inspirationsmagasinet Lera
kostnadsfritt och få ett digitalt nyhetsbrev?

Ja tack, jag vill prenumerera

Få en gratis prenumeration på inspirationsmagasinet Lera och ett digitalt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill prenumerera