Badrummet som Svante Öquist blev kär i

Svante Öquist om kärleken till ett badrum

ELLE Decorations tidigare chefredaktör Svante Öquist berättar om mötet med ett 65 år gammalt badrum som nästan fick hjärtat att hoppa över ett slag.

Kärlek finns av många sorters slag – till familj, till vänner, till jobb, till natur … Nu handlar det dock om en annan sorts kärlek. Huskärlek. Omsorg om material, detaljer, hantverk och funktioner. Kanske kan tolkas som rent materiella värden? Icke så – istället ingredienser som tillsammans med oss bosättare skapar ett sammanhang vars helhet blir långt större än summan av delarna. Värden som gör ett hus till ett hem, och inte bara det – ett hemtrevligt och hållbart hem. Något som inte enbart själva inredningen förmår att stå för.

Året är 2007. Vi är på husvisning av det hus, ett bra och välbyggt sådant, som kort efter också kom att bli vårt hem. Kärleken till vårt nya hus infann sig omedelbart. Men redan då klappade mitt hjärta hårt vid bara anblicken av fasaden på huset mittemot. Ganska anonymt och strikt i sin arkitektur, men helt i min smak.

“Då visste jag inte heller att huset är ritat och byggt av arkitekturprofessor Eskil Sundahl. Att den klinkerklädda grunden bara är en av ett otal specialiteter som han iscensatte i det här huset.”

Dock var det inte arkitekturen som orsakade mitt hjärtas dysfunktionella aktivitet. Däremot – det gula teglet. Gult tegel med en i mina ögon hantverksmässig bränning och en känsla av att varje enskild tegelsten är unik. Utöver det var husets grund klädd med klinkerplattor i gulbeige. Väldigt sobert och något jag dittills aldrig stött på här hemma i Sverige. Då visste jag inte heller att huset är ritat och byggt av arkitekturprofessor Eskil Sundahl. Att den klinkerklädda grunden bara är en av ett otal specialiteter som han iscensatte i det här huset. Ett hus, numera också K-märkt, som inför pensioneringen blev ett slags bokslut över hans yrkesverksamma liv.

Badrummet som Svante Öquist vägrar att renovera

Svante Öquist om badrummet helt i mosaik

Nåväl, då hade jag ännu inte varit inne i huset. Något som snabbt åtgärdades eftersom vi nu blev grannar, dessutom också mycket goda vänner, med husets ägare. Om jag blev förälskad i det gula fasadteglet och klinkergrunden är det ingenting i jämförelse med när jag kom in i badrummet.

Hjärtat försattes i ett tillstånd av flimmer! Ett badrum helt i mosaik – handsatt ruta för ruta – i en mängd gröna nyanser. Och inte bara väggarna utan också taket, men då i ljusare nyanser vilket ger det en känsla av att sväva. Väggarna är tryfferade med till synes slumpartat placerade väldigt ljusa bitar. Något som ger en känsla av en stjärnhimmel eller ett av månljus glittrande hav. Sedan sex år tillbaka bor nu jag och min familj i huset mittemot – huset med guldgul fasad och ett grönt badrum.

Svante Öquist

Tegelfasaden utgår jag från kommer att hålla för evigt. Säkerligen också badrummets gröna mosaik. Frågan är snarare hur länge den standard, vad gäller vattenspärrar, som gällde 1955 håller ut. Det här badrummet har blivit mitt eget och för säkerhets skull, av kulturhistoriska skäl, sitter jag alltid ner i badkaret när jag duschar. Idag, efter 65 år i drift, känns badrummet lika torrt och fräscht som måste ha varit 1955. Iallafall nästan. Inte minsta tillstymmelse till doft av något slag – hur mycket jag än sniffar. Jag tänker att jag, så länge jag lever, kommer att stå emot all slags renovering som skulle innebära en rasering av detta mästerverk. Jag – en badrumskramare!

Läs gärna fler personliga texter:

Ann Ringstrand om keramik och textil i symbios

Thomas Sandell om användning av keramik i exteriörer

Få alla nummer av Lera och/eller Plattform i brevlådan och ett digitalt nyhetsbrev.

Jag vill prenumerera gratis

Teckna en gratis prenumeration på tidningarna Lera och Plattform och vårt digitala nyhetsbrev till arkitekter.

Ja tack, jag vill prenumerera