”Varje inventering är en tidsresa”

Krönikör Amanda Borneke skriver om lyckan att hitta en riktig retroskatt bakom det äldre vita kaklet. En symfoni i gult, brunt och mönstrade blommor och en resa in till en svunnen tid.

Jag går mellan våningsplanen. Protokollen i handen, håret fäst i en låg hästsvans för att inte störa bygghjälmen. Här ska göras en stor asbestsanering på samtliga våningsplan och jag gör kontrollen innan jobbet får börja. Jag vandrar runt i byggdamm, stim och stök. Då ser jag det. Det finns något bakom det smutsiga, vita kaklet.

Som solsken i gyllene timmen lyser det bakom den spruckna keramiken. Ju mer jag bilar fram, desto mer förbryllad blir jag. En melodi av gult, grönt och brunt flätas samman i ett förtrollande blommönster. I stunden verkar färgerna oändliga och jag finner olika lager när jag låter fingertopparna glida över kaklet. I samma sekund reser jag tillbaka i tiden tillsammans med rummet. Jag ser hur murbrukaren kletar fog och fix för att sedan smälla upp solskenskaklet på väggen. Plötsligt osar en doft av stekta ägg och färdigbryggt kaffe. På krokarna hänger rutiga kökshanddukar och på bordet står tungt brunt porslin. Jag ser en matsal, en kvinna med rullat hår och en cigarett mellan läpparna. Några barn som leker susar förbi. Deras skratt ekar. En tallrik smäller i backen och glider bakom spishällen. I ett nytt slag med hammaren ser jag hur berättelse efter berättelse smulas sönder framför min plattmejsel och handslägga.

En melodi av gult, grönt och brunt flätas samman i ett förtrollande blommönster.

Bakom spisen hittar jag en bit tungt brunt porslin. Jag ler när jag inser att jag vet hur den hamnat där. Jag fortsätter veva slag mot väggen. Som rivningsinventerare är jag som en rättsläkare på en brottsplats. Jag kommer dit med min kunskap, mina plasthandskar och provtagningskit. Lägger material i aluminiumfolie eller kletar aceton på min plattmejsel. Det är mitt ansvar att ta reda på vad som har hänt och hur platsen ska hanteras. Varje materialinventering är som en tidsresa. Jag får tillgång till byggnader, rum och material som jag aldrig annars skulle fått se. Det blir min uppgift att resa bakåt i tiden med hjälp av ritningar, för att säkerställa en bra arbetsmiljö för den som ska arbeta där imorgon.
Nu ligger plastpåsarna med kakelbitar i framsätet, radion är på och jag har bytt från bygghjälmen till ett par solglasögon. Just nu har vi sätt att återanvända byggkeramik som takpannor, toalettstolar och tvättställ. Jag längtar till den tid, då vi även kan sanera och återbruka solskenskakel. Än så länge får jag nöja mig med att återanvända dess minne i den här krönikan.

Amanda Borneke


Amanda Borneke är kvalitets- och miljöledare på rivningsföretaget CS Riv & Håltagning.
Hon skriver och föreläser regelbundet om hållbarhet, affärsutveckling och återbruk inom byggindustrin.

Få alla nummer av Lera och/eller Plattform i brevlådan och ett digitalt nyhetsbrev.

Jag vill prenumerera gratis

Teckna en gratis prenumeration på tidningarna Lera och Plattform och vårt digitala nyhetsbrev till arkitekter.

Ja tack, jag vill prenumerera