Kakelspaning: Vår längtan efter ljus

Stylisten Josefin Tolstoy utforskar kraften i former och strukturer, sjunger den vita färgens lov och konstaterar att det nog finns en anledning till att vi här uppe i norr är så förtjusta i en färg som ofta beskrivs som tråkig och feg.

Det är så tråkigt med vitt. Vi går alla samman då och då och enas om att det är så det är. Vitt är tråkigt, typiskt svenskt, förutsägbart och fegt. Ändå är det där de flesta av oss landar, i det stilla, trygga vita. Parallellt med den färgglada blocktrenden som pågår för fullt, där vi satsar allt på lekfulla former, målade tak och matchande lister vilar den vita trenden lugnt i sin vetskap om att den kommer att leva kvar även när de kulörta taken har rullat förbi och ersatts av ett annat uttryck och en annan färg i helt rätt nyans.

Men i det vitaste vita speglar sig solen och ger oss den ljusterapi vi så väl behöver i den här delen av världen. Och det blir faktiskt allt annat än tråkigt. I det vita färgfältet finns de blå undertonerna, de gula pigmenten och det smutsigt beige. Lekfulla former och variation i strukturen väcker även de vitaste rummen till liv.

Mörkret driver oss till det vita

Tanken drar sig till Atens Akropolis och dess slitna men vackra skulpturala kropp. Vi vill vila där vid foten av en byggnad medan solen låter den kasta långa, hårda skuggor över marken. Därför kommer vi ljuslängtande nordbor alltid att återvända till det vita. Mörkret driver oss dit, och nu efter den långa vintern kisar vi ut mot solen och njuter av att vi klarade det. Mörkret, vi besegrade det även i år – och till vår hjälp hade vi de vita väggarna.

 

Läs mer här
Kraften i kontrasterna
Organiska färger, former och material

Få alla nummer av Lera och/eller Plattform i brevlådan och ett digitalt nyhetsbrev.

Jag vill prenumerera gratis

Teckna en gratis prenumeration på tidningarna Lera och Plattform och vårt digitala nyhetsbrev till arkitekter.

Ja tack, jag vill prenumerera