Passion för keramikens yta

Formgivaren och konstnären Anna Lerinder utforskar keramikens gränser och slutar aldrig fascineras av dess möjligheter. Att uppfinna sina egna arbetsmetoder är en del av resan.

Med en mamma som arbetade som inredningsarkitekt föll det sig naturligt att hon som barn följde med på drejkurser, möbelmässor och utställningar. Formgivaren, konstnären och keramikentreprenören Anna Lerinder stöptes på flera sätt rakt in i det kreativa tänket, fast med en extra adderad kärlek till det taktila. Och just lera och kakel är materialen som hon utforskat yrkesmässigt mest hittills. Fast allt började med glas.

– Jag tänkte tidigt att jag skulle jobba med design, men var även intresserad av att producera produkter själv, så efter gymnasiet åkte jag till Nya Zeeland för att arbeta i en glashytta. Tillbaka i Sverige började jag på Nyckelviksskolan och sedan vidare till Beckmans som student i den allra första formklassen, startad av Jonas Bohlin och Thomas Sandell, berättar Anna Lerinder.

Keramiken har alltid varit central för formgivaren och konstnären Anna Lerinder. Sedan hon gick ut Beckmans har hon arbetat med att utforska materialets möjligheter. Den egna ateljén finns i Gustavsberg.

Efter avslutade studier på Beckmans gick kunskapsvägen vidare till en modellörsutbildning knuten till Rörstrands porslinsfabrik i Lidköping och tillbaka i Stockholm igen tog hon alla sina samlade kunskaper in i en egen ateljé i Gustavsberg.

– Efter att jag arbetat hos Jonas Bohlin ett tag och även som egen formgivare upptäckte jag att min fascination för rummet, just att arbeta rumsligt med större perspektiv och att göra det med materialet keramik, det var dit jag ville, säger Anna, vars första stora offentliga gestaltningsuppdrag vanns år 2000, entrén till Södersjukhuset i Stockholm.

Till vänster: Vita reliefer i keramik pryder entrén på Jakobsgatan i Stockholm. Till höger: Södersjukhusets entré har havsskimrande plattor på väggen.

 

Projektet Moving Along gimrar fint på ett bostadshus i Axelsberg utanför Stockholm.

– Det som var roligt med uppdraget för Sös var att projektet bestod av en volym. Fläktrum, hissar, hela formen var som en enda stor rektangel som skulle kläs i plattor. Jag hade tankar kring en havsyta som rör sig och utmaningen var att översätta den till byggkeramik. Hur får jag en stor kaklad yta att röra på sig och vad händer med ljuset under dagen? Jag är nördigt intresserad av olika sorters ytor och i detta fall hade jag sett en svart kopparglasyr som plockade upp ljuset på ett fint sätt, så jag utgick från den.

Hur får jag en stor kaklad yta att röra på sig och vad händer med ljuset under dagen?

Efter att ha skapat den havsliknande entrén har Anna Lerinder färdigställt flera offentliga utsmyckningar, bland annat en tegelvägg i Linköping som visade sig sätta alla hennes hantverkskunskaper på prov.

– Även i Linköping var det en entré som skulle utsmyckas och innan jag började med detta hade jag också fått uppdraget att göra den konstnärliga gestaltningen av nya Sickla tunnelbanestation, så min tanke var att använda mig av handgjort tegel i Linköping, lära mig av denna arbetsprocess och delvis ta den vidare till tunnelbanestationen.

Denna arbetsprocess slutade med att Anna och hennes kollegor gjorde allt tegel själva, det vill säga hundra kvadrat material gjorda i gipsformar, skapade under den varmaste av somrar 2018, i ateljén i Gustavsberg.

– Ja, jösses, jag hade inte koll på hur mycket hundra kvadrat är att göra och att förvara. Det tog tid och plats kan jag lova. Samtidigt är det precis så att jobba med hantverk. Man måste vara kreativ runt själva produktionen, då det inte är säkert att det man vill uppnå någonsin har gjorts tidigare. Det är ett evigt utforskande och ett tidskrävande prövande hela tiden.

Och arbetet med Sickla tunnelbanestation är just ett sådant utforskande. Under arbetsnamnet Utblick och riktning har Anna Lerinder tagit sig an ett gigantiskt projekt med en byggtid på hela tio år. 2030 är invigningen planerad.

– Det är med skräckblandad förtjusning som man närmar sig ett sådant här uppdrag. Min tanke är att jobba med ett slags fortsättning av det jag har gjort tidigare: Ytornas skiftande egenskaper och att använda mig av ljuset. Det är väldigt speciellt att arbeta med tusen kvadrat som till största del är under mark. Jag vill med hjälp av keramiken få till en taktil yta där det händer något, glasyren och plattorna blir tillsammans den mänskliga handens avtryck, något som är viktigt att ha med sig när materialet ska appliceras över en sådan stor yta. Och det är också byggkeramikens största fördel. Den ger något extra till den som befinner sig i miljön. Att arbetet spänner över ett decennium är en utmaning. Jag kan vilja vidare innan jag har avslutat och i arbetet med tunnelbanan måste man hålla kvar vid sin vision under en så lång tid.

Förutom tunnelbanearbetet vill Anna Lerinder framåt gärna arbeta med att föra in byggkeramik i våra bostadsområden.

– Ja, hur roligt vore det inte att tillsammans med en arkitekt få jobba med gestaltning över en hel miljö. Portar, utemiljöer – få in keramiken och plattorna över ett helt bostadsområde. Det skulle vara så inspirerande och roligt. Lera i sig har så många olika dimensioner och du kan uppnå så många upplevelser med ytan. Jag blir aldrig färdig med att utforska materialets gränser.

Text: Moa Samuelsson Foto: Klas Sjöberg

Läs mer
Patricia Urquiola lyfter keramikens funktion
Vedeldad keramik hos Cecilia Kraitz

 

Få alla nummer av Lera och/eller Plattform i brevlådan och ett digitalt nyhetsbrev.

Jag vill prenumerera gratis

Teckna en gratis prenumeration på tidningarna Lera och Plattform och vårt digitala nyhetsbrev till arkitekter.

Ja tack, jag vill prenumerera