Mönsternörden erkänner

Cilla Ramnek är multikonstnär, kreatör, författare och designer. Hon arbetar ständigt med konst- och kreatörsprojekt och vintern tillbringar hon i ateljén arbetande med en utställning och ett konstnärligt uppdrag, en keramisk vägg, till folkhögskolan i Hemse. Här skriver hon om sin livslånga kärlek till mönster.

Har alltid känt på mig att ingenting är solitt. Sett i förstoringsglas består allting omkring oss av en massa små delar. ’Kvarkar’ är benämningen på materiens minsta byggsten, tror jag. Celler bygger den levande kroppen. Som liten tryckte jag näsan till teverutan och noterade att bilden bestod av en massa små prickar när man kom nära. Och att min madrass som var lila i själva verket utgjordes av hundratals extremt tunna linjer i många kulörer var rätt så intressant tyckte jag. Förskolans färgranna rörpärlor i plast sen, blev som trollbunden av faktumet att pärlorna som enskilt såg så obetydliga ut tillsammans kunde bilda ett större motiv. Den mönstrade bilden som växte fram, pärla för pärla, gjorde det svårt att överge läggningen fastän jag ofta var bra sugen. Plattan tycktes mig oändligt stor.

Och på den vägen är det. Inte lyssnade jag på lektionerna i skolan, istället förlorade jag mig i räknehäftets eggande rutpapper. Ett häfte av dylikt slag mäter cirka 148 mm på bredden, det vill säga 29 rutor. För övrigt exakt samma antal som nabbar på en pärlplatta! (29 x 29 stycken.) Fyllde rutorna med färg och skapade mönsterbilder. Mönsterskapande och matematik är som hand i handske, skulle jag ha kunnat förklarat för fröken som tyckte jag skulle ägna mig mer åt räknetalen.

Klossar är roligt också. Tycker jag fortfarande. Och textila tekniker förstås; maskan i en stickning, broderiknuten eller inslaget i en väv, alla ett slags pixlar i en större bild. Jag jobbar inte i datorn och jag försöker att inte tänka för mycket när jag skapar.

En gång komponerade jag ett golv allteftersom det monterades. Kakelsättarna var tålmodiga och uppdragsgivaren orolig

Helst arbetar jag direkt i materialet. Att hålla det i händerna inspirerar. Tankar fungerar hämmande för min del. En gång komponerade jag ett golv allteftersom det monterades. Kakelsättarna var tålmodiga och uppdragsgivaren orolig. Det gällde en central plats och mycket stod på spel. Spänningen var stor och det avlöpte väl. Men jag har valt att vara lite mer förberedd fortsättningsvis, nerver mår bäst av att inte vara i dallring hela tiden.

Något av det allra mest stimulerande är att förhålla sig till restmaterial. Koka soppa på en spik och inte följa ett recept. Inför uppdraget med en av de nya stationerna i tunnelbanan samlar jag på alla rester jag kan komma över. Kakel, klinker, tegel, mosaik, stenar, glasbitar, metallskrot. 2027 ska jag stå på plats och foga ihop fynden till en mönstrad relief i form av en jättelik klänning. En hyllning till all världens mönsterfloror, tänker jag mig.

Drömmer om mönstrade husfasader, promenadstråk och torg. Jag sneglar mot bokhyllan, ser arkitekten Adolf Loos skrift Ornament and crime och går i inre polemik. Mekaniskt dekorerande är kanske inte så kul, för all del. Men ornamentik skapat med kunskap och eftertanke är någonting annat. Avskalade rum lämnar besökaren ensam, medan däremot omsorgsfullt ornamenterade miljöer skapar en helt annan känsla hos den som vistas där. Utan att ens ägna det en tanke kan man vara viss om att vara väl omhändertagen och där blir lätt att röra sig ledigt och fritt.

Läs mer
Om kärleken till ett badrum
Med kaklet som identitetsskapare

Få alla nummer av Lera och/eller Plattform i brevlådan och ett digitalt nyhetsbrev.

Jag vill prenumerera gratis

Teckna en gratis prenumeration på tidningarna Lera och Plattform och vårt digitala nyhetsbrev till arkitekter.

Ja tack, jag vill prenumerera